Britta Karolinas Ullblogg

http://brittakarolina.wordpress.com/2011/02/
http://brittakarolina.wordpress.com/2012/10/28/i-venasque/
http://brittakarolina.wordpress.com/2012/10/27/vavning/

Nedan – enbart en textversion av Lin och Ull i fyra delar.
För att njuta av Brittas blog med bilder så använd ovanstående länkar.

LINET och ULLEN del 1

Var började textilspåret? Det textilintresse som kom att prägla min tid sedan barnen fötts hade kanske hängt med ända från tiden då min mamma drygade ut hushållskassan med att sy om allt som kom i hennes väg till kläder åt i första hand mej. Hon lagade allt som gick sönder och när lakanen sprack på mitten så tog hon de helaste bitarna till örngott eller dukar att lägga över och under bullarna när hon hade bakat Att sy och laga blev helt naturligt under min uppväxt och då Lasse och jag gifte oss 1950 kunde man få ett statligt bosättningslån (minns inte hur mycket) och för det köpte jag i stället för möbler en grön Elna elektrisk symaskin. Med den sydde jag kläder efter mönster och det var ofta lösningen av mitt klädproblem för jag blev rund om ändan och hade svårt att hitta passande storlekar. Så det här med textil fanns i bakgrunden även om jag inte började undersöka hur fibrer blev garn förrän senare. Då vi kom till Upplands Väsby och flyttade in i Ägget 1962 hade vi två barn och det tredje var på väg. Vi som en tid trodde att vi aldrig skulle kunna få barn satt med knäet fullt av det vi önskat mest. På sommaren föddes tredje barnet och det blev sedan den intensivaste tiden någonsin med tre barn under fem år, nytt hus och Lasse fullt upptagen med att bygga upp verksamhet och fabrik åt Dental. Jag ville gärna vara hemma med barnen åtminstone tills de blev tre år men sedan ville jag fortsätta att arbeta utanför hemmet. Efter två årbörjade jag höra mej för om det fanns daghem vi kunde få köa till plats på. Har din man arbete? Jaa. Ja då finns det ingen möjlighet. Oj då. Privat barnflicka var enda möjligheten och det hade vi inte råd med och inte var vi mogna att veta vad vi skulle ge eller kräva av en sådan. Så jag blev hemmafru. En gammal dröm att lära mej väva blev aktuell då vi fick studieförbundens kursutbud i brevlådan. Den här tiden var det köer till vävkurser men jag anmälde mej och kom med i en nybörjarkurs hos ABF, en kväll i veckan i en källarlokal. Det var härligt att få gå ifrån det intensiva barnlivet ett par timmar och prata med folk från Väsby, gamla Väsbybor med rötter i samhället före den stora tillväxten. De jag har de starkaste minnena av är Ingrid Kilander, Britta Petsén och Kerstin Hagfält och kursledarinnan förstås, men hur jag än letar så hittar jag inte hennes namn. Jag minns henne tydligt, hon var lite äldre, smal och klädd i en dräkt av hemvävt tyg i brungröngrått peppar-och-saltmönster, brun basker, glasögon med ofärgade bågar och hon talade med en lite hes röst på någon sorts östgötadialekt. Hon var ensamstående och möjligen ogift men vad hette hon? Hon hade varit vävlärare antagligen hela sitt yrkesverksamma liv på särskolan vid Lövenströmska men nu som pensionär fick hon arbeta med vuxna. Jag har hittat bilder av henne och hennes dräkt. Hon var bra och brydde sej om att vi lyckades med vävarna, jag visste absolut ingenting då jag kom men jag var läraktig och snappade upp kunskaperna hon strödde kring sej. Nu minns jag, hon hette Elisabeth Jansén. Här börjar historien med linet. Materiallära ingick förstås som kursmoment och en dag hade vår lärare med sej en bunt med linstrån som hon hämtat hos sin bror som hade ett lantbruk någonstans söderut. Hon knäckte ett strå och vi såg hur linfibrerna låg där som ett band runt kärnan i stjälken. Just där och då vid ett hopfällbart rangligt bord i en källare med en rad hopsamlade vävstolar föddes mitt intresse för linet och alla de följder det fick. Då jag frågade hur man bar sej åt sedan för att få till garn av fibrerna, var det ingen som hade erfarenhet av det och den gamla ramsan vi lärt redan i folkskolan med att linet skulle rötas, skäktas och häcklas sa just ingenting, det var bara en rad lustiga ord utan innebörd. Jag frågade efter linfrön hos Weibulls men de hade inga. Fråga hos hälsokosten, sa man. Det fanns då två urskiljbara linsorter oljelin och spånadslin. Oljelin odlades för att ge mycket frö som man pressade olja ur. Plantorna var korta och greniga för att ge många frökapslar i topparna och fibrerna i stjälkarna blev korta, hårda och spretiga. Spånadslinet hade långa och tämligen ogrenade stjälkar och färre frökapslar och man hade satsat på långa fibrer i stjälkarna i stället. Hälsokostens frön kom från oljelin och var inget för en som en som ville göra garn. Vår vävlärare frågade sin bror varifrån fröerna kom och fick veta att de kom från Svalöf. Jag beställde frön därifrån och fick ett lite ledset svar från Henryk Ziekiewicz att det var ingen idé att så lin, förädlingen av frön hade upphört, staten drog in stödet till linodlingen som funnits sedan värlskriget som en stödåtgärd, linberdningsverken var nedlagda. Det fanns bara något kilo frön kvar och då jag ändå var enträgen lovade han att skicka ett kilo. Att bereda lin för hand ansåg han löjligt. Föräldrarnas sommarställe i Vattholma fanns ännu kvar och jag bad att få så linfrön på en del av potatislandet som mamma med Småländsk envishet hade brutit upp mellan stenarna i backen. Det gick bra för eftersom pappa hade dött orkade mamma inte ensam odla och släpa hem all potatis som de brukat göra ett antal år. Synd att pappa inte levde, han hade nog kunnat berätta något om linodling, han var ju från Hälsingland. Det hade aldrig varit på tal annat än indirekt och i form av en berättelse om hur hans mor en gång varit riktigt arg på honom. På gården Homna i Voxna odlades lin till husbehov och det var hans mor som hade ansvaret. Man brukade röta linet nere i Voxnan som rann förbi nära gården och man sänkte de hopbuntade linknippena och förankrade dem med någon träställning. Pappa som väl inte var så gammal lekte med sin tre år yngre bror Thure nere vid ån och de fick för sej att lossa på förankringen och såg sedan hur linet gav sej iväg med ån den ena bunten efter den andra. Till slut hade allt linet flutit iväg och det var hela årets skörd. Hur det uppdagades har jag glömt men pojkarna kände väl inte hur stor förlusten var, fast den gången blev hans mor arg på honom, så han mindes det resten av livet. Hans mor hette Britta och var min farmor, som jag aldrig träffade. Jag sådde hälften av mitt kilo linfrö i Vattholma, det var en sommar med lagom regn och mycket sol och eftersom det inte hade växt lin på marken där förr så utvecklades det maximalt. Det blev långt, inte för grovt och det la sig inte ner utan stod upprätt ända tills det var dags att dra upp det. Sett så här i efterhand var det nog den grannaste linskörd av alla jag varit med om. Vi ryckte linet en dag i augusti, Lasse var med och det tog längre tid än vi anat men mot kvällen var landet tomt. Jämsides med de praktiska ingreppen pågick hela tiden arbetet med att lista ut hur jag skule göra för att komma vidare. Jag hade letat fram äldre beskrivningar och sen frågade jag ut folk om vad de visste och förstod att först måste linet hängas upp på tork och sen skulle frökapslarna bort. Vi stuvade in hela skörden i vår gula Citroën 2CV, den blev tungt lastad och vi for hem till Ägget i Upplands Väsby. Under färden hann linbuntarna bli varma och det ångade och doftade enormt av bittermandel så jag fick köra med sidoluckorna uppfällda. Vi hängde linet på tvättlinan bakom huset och när det hade torkat hade vi spikat ihop frörepor att dra av fröna med. Vi samlade upp frökapslarna på en presenning när de sprätte omkring. För att få loss fibrerna ur stjälkarna behöver man lösa upp klistret de är inbakade i och det gör man med rötning. Man kan röta i vatten eller på land och i Uppland har man ofta landrötat, daggrötat låter mildare. Då lägger man ut linet tunnt på en grässvål och sen får dagg och svampar sköta arbetet tills det är lätt att få fram fibrerna. Vi la ut linet på gräsytorna bakom vårt hus och det var spännande att följa den allra första rötningen, skulle man kunna avbryta den i rätt tid eller… och vad skulle vi göra sedan? Gräsmattan mådde inte alls bra och ruttnade själv fläckvis under linet. Grannarna i kedjehusraden undrade vad vi sysslade med, en del sneglade men andra var intresserade och vi fick tips om vad de visste. Linet rötade på tre veckor och vi samlade ihop de svartgrå mögliga stråna och satte i små koniska skylar på tork och sen var det stopp. För att få fram fibrerna behövdes en linbråka att bryta av det vedartade som nu var sprött och torrt. Var fanns det en linbråka? De tillverkades en gång på gårdarna där de skulle användas och som de flesta allmogeföremål då de behövdes. Vi var med i en bilklubb för Citroën 2CV och den som samlade oss till möten och verkstadsträffar bodde på en gård i Roslagen. Vid ett möte råkade jag få syn på en linbråk i deras magasin och jag blev erbjuden att låna den. Vilken lycka ! Att knäcka de första stråna med denna bråk och känna hur det mjuka linet kom fram i handen var en upplevelse. Innan dess hade jag knäckt strån för hand några i taget och stuckit mej på de vassa skävorna, att nu ta en handfull i taget var lyxigt. Vi ritade av bråken och tog mått och kände efter om något kunde bli bättre och sen byggde Lasse en egen linbråk åt mej, så vi kunde återlämna den lånade. Nu stod jag med både bråkat och obråkat lin men sen då? En skäkta behövdes dvs en träkniv att slå loss vedbitarna ur fibrerna med och hur vi fixade det minns jag inte riktigt men en häckla att kamma fram de mjuka lintågorna med spikade vi ihop av husets spik och det funkade. Nu hade jag linet och i mängder och för att komma vidare måste det spinnas. Hur spinner man? Jag prövade att vrida fibrerna och mata på flera och lindade upp det på en pinne och fick till slut ett nystan. Jag förstod inte då att jag faktiskt spann, så enkelt kunde det väl inte vara, man måste ju använda en spinnrock allraminst. Efter att ha frågat och frågat fick jag veta att det enda stället som lärde ut spinning i början av 60-talet var S:t Görans gymnasium. Där kom jag med i en kvällskurs som leddes av Karin Staf. Hon var inget charmtroll men hon gav oss en stabil grund för materialläran, alla ulltyper och sen lin förstås. Jag fick bra kontakt med materialet, händerna kände och förstod att samarbeta med de krafter som var inblandade då man gör ett garn med hjälp av en spinnrock.. Att spinna med slända var inget man talade om, det var något föråldrat som ingen längre kunde. Ullen vi spann kom från Kontrollhudar i Varberg, en uppsamlingsplats för ull från Svenska gårdar, den kunde köpas sorterad och efter kursen beställde jag ull därifrån. Linfiber att spinna kunde vi köpa från Holma Hälsinglands spinnerier och de kostade då 15:- /kg och det var anledning nog att inte hålla på att odla själv. Mot slutet av kursen blev det förstås tal om var man kunde få tag på en spinnrock. Karin Staf gav oss adressen till ett ställe i Gävle där man kunde köpa en äldre spinnrock som garanterat kunde användas. Eftersom spinnrockar var bortglömda som bruksföremål hade de övergått till att bli prydnadsföremål och själva spinnfunktionen kunde saknas utan att någon tänkte på det. Det fanns även nytillverkade men de var inte tänkta att användas på riktigt så de var inget att satsa på. Jag anmälde mej till en spinnrock från Gävle och fick en vacker spinnrock som var utmärkt att spinna tunnt garn.

LINET och ULLEN del 2

Vävstol, växtfärgning och linsådd. Spinnrocken från Gävle kom fort till användning och garnet av det handberedda linet fick färgskiftningar från ljusbeige till brunsvart. Det grova linet, blånorna fastnade kring krokarna så det spann jag med slända och la in i en väv i en barnvävstol med röd plastsked. Det blev så märkvärdigt vackert, som en gammal träyta. När jag sen prövade med ljusblå mellanslag blev det för mej himmelskt och det var svårt att släppa taget om det blå och bruna. Nära i tiden till allt det här hade mina svärföräldrar letat upp en vävstol i någonstans i Roslagen och de ville överraska mej med den som present. De kom i sin Volvo Duett och lastade av den en dag. Ursprunget var oklart men det var en gammal och liten vacker vävstol snickrad med omsorg åt en person i en (troligen) liten stuga med lågt i tak. Den hade fyra trampor men fästet för dem var primitivt, så vi byggde ut det och sen kom jag igång med vävning på “riktigt”. På både vävkurs och spinnkurs talade man ju om sina närliggande intressen, det var där allting spreds och växtfärgning var många lockade av. Det var inte heller så vanligt och min nyfikenhet krävde mer. Trots att Internet inte fanns så gick det att leta upp det man ville veta mer om. Enda kursgivare med växtfärgning på programmet var Sätergläntan i Dalarna och dit for jag 1967. Lasse var kvar på Gotland, det var semestertid och han såg till barnen. Grop Anna Hanssons kurs skrev jag lite om samtidigt med näverstickningen i november. Den fyllde mej med tankar på egna kurser. Den första väven i vävstolen var tänkt att bli klädsel på locket till vår pinnsoffa. Jag hade kommit över billigt garn på rea inne på Hemslöjden, flera gröna nyanser och jordbrunt. Jag ville väva den fuktiga jorden med spirande grönska som stack upp om våren. Det blev randigt i brunt och grönt och om någon skulle kunnat associera till det jag tänkt mej så måste en bruksanvisning varit vidhäftad. Inte ens en provlapp finns kvar. Nästa väv hade jag spunnit garn till både varp och inslag och färgat med stenlav och björklöv. Det blev ett rutigt tyg med höstfärger och det räckte precis till en kjol och en jacka utan krage och det var lite Pelles nya kläder över känslan att klä sig i den nya dräkten. Kanske var mönstret och färgerna lite för påträngande och de som såg mej hajade till och spärrade upp ögonen för mycket, så jag undvek att använda plagget i Upplands Väsby. Det finns ett par smålappar kvar. Året efter Vattholma-linodlingen krossade jag frökapslarna från den första skörden och sådde på tomten bakom vårt hus. Landet var inte stort kanske 2 x 5 m men även här växte det bra och blommade vackert blått. Mellan sådd och skörd är linet inte så krävande och alla moment kan sen avbrytas och rätt tillfälle eller väder kan inväntas. Jämsides med linet och spinnandet gick jag på en kvällskurs hos Handarbetets Vänner på Djurgården i flamskvävning. Bildvävning var ännu inte riktigt inne att lära ut och för att kunna ge sej på att väva bilder fick man börja med flamsk. HV själva vävde minsann bilder och i stora format, offentliga beställningar vars förlagor målats eller ritats av konstnärer. Vävstolar med 5 meters bredd och flera väverskor jämsides som arbetade med att tolka färgerna och strukturerna till garnblandningar. Det var stort att få gå en runda och se vad som just var under arbete. Vi hade skånska åkdynor som förlagor och fick lära oss de regler som gäller för flamskvävning t.ex. olika sätt att tanda men alla ville veta mer om friare bildväv utan alla begränsningar. Efter den obligatoriska blomman kopierad från någon av åkdynorna fick vi göra egna bilder men i samma teknik. Jag valde ett kinesiskt tecken från en ljusblågrön lampfot. Genom den rätt nybildade konstföreningen i Väsby fick jag kontakt med Marga Svensson som var någon sorts konst-nav i samhället hon hade dessutom hand om Medborgarskolan. Då jag berättat om den inspirerande växtfärgningskursen i Dalarna ville hon att jag skulle göra något liknande i Väsby. Vi letade ut en plats som kunde hysa en rad med kokande kittlar över öppna eldar och ett tält för övriga pinaler och vi hittade den vid f.d.ångbåtsbryggan vid Mälaren nedanför Runsa slott. Det blev en härlig försommarvecka med insamling av växter, kokning och färgning och de som anmält sej till kursen var alla textilintresserade bland andra min gamla vävlärarinna och de blev sedan mina vänner för lång tid framöver. Vädret var gynnsamt och vattnet gjorde att färgerna blev rena och klara och som avslutning på veckan blev vi inviterade av slottsfrun Ebba Anckarkrona till bullar och saft i slottsköket. Vi var sotiga och lufsiga och kände oss lite som forntida nådehjon men saften var himmelskt god, jag hade aldrig förr smakat något så ljuvligt. Det var fläderblomssaft. Efter kursen skrev jag och bad om receptet på den sköna saften och det fick jag, men Ebba Anckarkrona bad att jag inte skulle sprida ut det för det var hemligt och kom från någon slottsägare i Skåne. Det har gått 40 år och nu är inte fläderblomssaft hemlig längre. En växtfärgningskurs i det fria kräver många kärl, en del hade jag inköpt begagnade och en del hade vi bett deltagarna att ta med. Garnmaterialet och alla övriga redskap hade jag fixat, vi belastade inte studieförbundet med arbete eller några utlägg, så de hade bara att administrera. Den positiva anda som uppstod bland deltagarna fick mej att fundera på om man kunde göra en linodlingskurs också. Jag föreslog det för de olika studieförbunden inklusive Länshemslöjden, men de hade inga studieplaner och ingen bok att gå efter så det gick inte. Inga argument sålde min idé. Till slut kom jag fram till att ingen kunde hindra oss om vi struntade i studieförbund och bara satte igång själva. Jag övertalade Hembygdsgården att få så lin på deras gamla potatisland och de gick med på det. Jag satte in ett upprop i lokaltidningen och visste inte om någon skulle höra av sej. Drivkraften var att jag ville odla lin men jag ville ha sällskap, det är roligare om man är flera och förhoppningsvis skulle de som kom bli lika upprymda som jag över vad de fick uppleva av en liten jordplätt. Potatislandet var gratis, Svalöf skickade 3.75 kg frö à 6:-/kg (nu hade man skrapat upp det sista) så sådden blev inte dyr och jag var fri och helt ideell. Det kom minst 12 personer med krattor, jag hade jämnat ut marken lite i förväg och delat in ytan i rutor så att alla skulle få så och mylla ner frön. Jag hade vägt upp och hällt frön i kuvert så att mängden passade till 1m2. Vi sådde i maj och under sommaren träffades vi ett par gånger och rensade ogräs och kollade hur linet växte till. Då skördetiden närmade sej och jag tittade till landet om kvällarna, hoppade ett par stora katter ut ur vårt fina lin, de hade trampat in och gjort legor med lin som liggunderlag. Hur blir man av med katter i linet? Hjorthornsolja fick vi veta, det höll undan både rådjur och katter. Apoteket hade och det var inte förbjudet och det luktade hemskt illa. Vi droppade på ett snöre som vi spände runt odlingen, men det hjälpte inte. Det lin som ännu stod upprätt skulle nog räcka bra till oss. I stället för att minska hade gruppen av linintresserade ökat, så när det var dags för skörd var vi fler än från början. Bilderna är från sådd, nermyllning av frön och skörd.

LINET och ULLEN del 3

Tack vare att de flesta, som var med om den här lin-upptäcktsfärden, frågade bland grannar och andra kontakter, kom det fram gamla redskap, de fanns också att hitta i landsvägsbodar och i vrår hos antikhandlare. När Inga-Lill Ingebo annonserade i Uppsala Nya fick hon många svar, bland annat från en man i Brunna (utanför Uppsala) som ville visa oss flera bråkar och Marianne Fischer, Inga-Lill och jag for dit. Vi fick gå en bit in i skogen och där i och kring en hoprasad ruin av en linbastu var en stack av bråte som bestod av gamla linbråkar. Det fanns ingen ägare till något av allt detta, linbastun var som regel gemensam för en by och redskapen hade inkarvade initialer för varje brukare. Här hade man gått ifrån bastun för kanske 50 år sedan och lämnat allt åt mask och röta. Det mesta var pulvriserat man kunde se av delarna att där funnits säkert 20 bråkar. Vi drog fram fem med och utan ben där den aktiva delen av redskapet hade haft tätare trä och med nya ben kunde de användas. Mannen som visade oss detta kunde inte sälja redskapen till oss för det fanns ingen ägare men vi kunde låna av honom och vi skrev på ett papper med våra namn och adresser. Vi åkte därifrån med bråkdelarna, som vi lagade och satte på nya ben och vi kunde använda dem när det var dags för bråkning. Vi rötade linet i gräset bakom huvudbyggnaden på Runby Nedra dvs Hembygdsgården. Foto: Niklas Tyrefors En dag då Hembygdsgården hade öppet var hela lingruppen där och vi hade alla stadier av lin att visa upp och hur man beredde det. Ings-Lill hade fått tag på en riktigt fin gammal frörepa, vi hade sex linbråkar, skäkteträn och häcklor av flera modeller. En del besökare hade haft med lin att göra men då skickade man det till ett beredningsverk och fick tillbaks färdig lintåga. Elsie repar frön med Inga-Lills frörepa. De som nu hade varit med om att ta fram lin ville också fortsätta att spinna det och det var dags att kontakta studieförbunden igen. Omöjligt sa de, vi har inga spinnrockar. Då fick vi börja samla in redskap igen. Jag hade fått en adress till ett hem på Alnön där de renoverade bland annat spinnrockar i sin verkstad och därifrån köpte jag två, en grön och en blå och sen frågade jag grannarna och där fick jag låna fyra, två av de tilltänkta eleverna hade själva spinnrock hemma som prydnad, sammanlagt hade vi tio stycken. Vi bad att få hålla till i Hembygdsgården, de flesta var redan medlemmar i hembygdsföreningen och vi blev anvisade plats en trappa upp på vinden i deras då osorterade förråd av gamla skänkta redskap. Än en gång minsta ansträngningen från ett studieförbund och det var Medborgarskolan som gav med sej och det blev spinnkurs. Nu rullade allt på och det blev flera spinnkurser med och utan linsådd, mycket utbyte av idéer och mycket inspiration från deltagrna, vi fick komma ner från den obekväma vinden och sitta i köket och spinna, vinden var för riskfylld både för de som hade svårt att röra sej och ur utrymningssynpunkt. På bilden är det fortfarande förrådet på vinden vi sitter i. Vi bråkade lin då vädret tillät, hög och klar luft var önskvärt men en höst var utdraget regnig och det rätta vädret uteblev. Då fick vi hålla till under tak på logen. För att hålla linet torrt och bråkbart hade vi hyrt en byggtork och mitt under arbetet gick propparna och vi stod där i mörkret, det var väl tur att det inte tog eld också, det var nog den farligaste bråkningen jag hade ordnat, det fanns ingen utluftning och vi stod i ett kompakt mögeldamm, hur många som fick andningsbesvär för livet har jag inte fått veta men lindamm är inte bra för människans lungor. Linet häcklas på logen vid Runby nedra. Flera varianter av häcklor och även nytillverkade. För att få en yrkesinriktad utbildning i vävning fanns den som närmast i Rudbecksskolan i Sollentuna. Där kom jag in och vi var minst fyra från Upplands Väsby, övriga var Sollentunabor. Här kom påspädning av kunskaper om allt textilrelaterat och härifrån fylldes nya kvällskurser. Jag tror det var här jag först hörde talas om Elisabeth Hoppe och blev nyfiken på hennes arbete med fibrer. Vid ett öppet linmöte i Väsby hade jag bjudit in Elisabeth Hoppe att komma och berätta för oss om sin verkamhet och Hembygdsgården blev proppfull. Elisabeth demonstrerade sländspinning som hon talade sej varm för och hon visade sina nygjorda sländor som hon och maken tillverkade och sålde. Vi kände inte varandra men fick bra kontakt och hon efterlyste bilder och levande modeller till sin kommande bok. Resultatet blev att Marianne Fischer och Inga-Lill Ingebo anmälde sej som modeller och spann med olika redskap och vår familj lämnade ut bilder (Lasses, Niklas och Brittas) från linberedning och växtfärgning till boken Karda, Spinna, Färga som kom 1973. Bilder av våra vävnader och andra textilier är också med och boken har Inga-Lills spinnrock på utsidan. Samma år kom även Grop Anna Hanssons växtfärgningsbok ut. Året efter fanns Cecilia Conradi-Engströms bok Spinna, färga och forma av tråd och på danska samma år kom Lise Warburgs Spindebog. Det här var roliga år, det fanns böcker att hänvisa till och ändå kunde alla inblandade göra egna upptäckter, man bytte erfarenheter och tipsade varandra. Spånadsmaterial av annat slag än lin kom alltid på tal, hampa och nässlor med flera. En hade mycket höga nässlor på sin gård vid Lilla Benstocken (nu landningsbana vid Arlanda) och vi inbjöds att skörda. Det var nog de högsta nässelstjälkar jag sett. De fick ligga någon vecka på en grusgång utanför vårt garage i väntan på vidare behandling och sedan dess kom det nässlor där varje år (40 år). Nässlorna ska få ett eget kapitel senare om jag orkar. I Upplands Väsby bodde en konsthantverkare Ann-Mari Karlsson som vävde och ställde ut vävnader av lin hos Konsthantverkarna Materialet var så pass exotiskt och hon talade varmt för lin och blev intervjuad i tidningarna då och då. Jag tog kontakt med henne och undrade om hon ville vara med om linsådd men det lockade inte, hon hade fullt upp med att väva och leverera och sitt handspunna lin köpte hon direkt från spinnerskor i Hälsingland. Hon la ibland in tunna remsor av näver i väven. Det hände att jag talade med Henryk Zienkiewicz i Svalöf om linfrön, nu ville många köpa linfrö att så på egna land. Han mjuknade vartefter och hans förakt för handberedning bleknade och till slut var han intresserad av att sprida den kunskap han hade även till “tanter”. 1973 hade Sätergläntan engagerat honom för en kurs i linkännedom och dit for jag förstås. I gruppen som samlats där och som senare kom att vara med i många linsammanhang fanns förutom Marianne Fischer från Sigtuna, Sören Karlåker, Gnesta, Berit Herszberg från Skansen och deras trädgårdsmästare Leif Johansson. Det var en helt omvänd Zienkiewicz vi fick möta, han förmedlade allt han visste om lin och det blev en helt linberusande vecka med mycket prat och utbyte av kunskap. Berit Herzberg och Leif Johansson talade på allvar om att ta upp linberedningen på Skansen som fast återkommande program under tre helger på hösten.Själva odlingen av linet var det som bromsade för man ville visa allt hela vägen och gärna det som blommade och det var brist på mark för ändamålet. Sören Karlåker erbjöd sej att förse Skansen med lin och röta det så att det gick att visa upp för allmänheten. Henryk Z och Berit H. Redskapsfrågan var också knepig men man skulle se till att få nytillverkade bråkar och det som behövdes. Det var en helt fantastisk vecka och vi ville inte skiljas från Henryk Zienkiewicz, han hade visat sej vara en varm och omtänksam person som hade levt sitt yrkesliv med linets bästa för ögonen och trots att det nu var slut på den industriella lin-eran i Sverige så var han upplivad av att träffa oss. Vi kramade om honom och innanför laboratorierocken var han tunn som en fågel.

LINET och ULLEN del 4

Det hade blivit efterfrågan på växtfärgning och spinning, vi lyckades förutom spånadskurserna att genomföra växtfärgning på järnspisen i Runby Nedras kök som studiecirkel uppdelat på åtta gånger under en årstid då inga växter gick att plocka. Torkade rötter bark och lav gick bra och indigo. Min kontakt i Hembygdsföreningens styrelse var Egon Lindholm som även varit med och bildat föreningen, han var enbart uppmuntrande och talade för oss i styrelsen, men flera var inte lika positiva. Idén att hålla till vid Hembygdsgården kom av att jag tyckte det var en självklar plats för den här sortens aktivitet. Men Hembygdsföreningen då visste inte riktigt hur de skulle hantera oss, de ville dels ha oss som dragplåster, det kom mängder av folk när vi höll på, men de ville också kunna styra oss efter sina önskemål och inte tillstå vilka vi var. Vi gjorde vad vi kunde för att vara en tillgång för föreningen, men lin och ull låg inte då i föreningens intresse, det var industriminnen som gällde. Väsby bildades inte förrän järnvägen drogs här förbi, så historien sträckte sej inte längre bakåt än så. Hugo Sabel hade mutat in forntiden med forngravar och runstenar och mellan det och den industriella tiden fanns ingenting.

Kulturpris. En dag fick jag meddelande om att man delat ut det nyinstiftade kulturstipendiet till mej och Helge Kinell och Sören Hermansson, de senare två var båda musiker. De entusiastiska linodlarna hade föreslagit mej och jag blev överraskad. Det kändes alldeles för tidigt, jag var inte mogen för denna ära, allt hängde så löst i luften och vi var ju inte självklart välkomna med verksamheten någonstans. Vid prisutdelningen i november 1973 i Vilundateatern kommer jag mest ihåg att min favorit Arne Domnerus spelade tillsammans med Rune Gustavsson och Georg Riedel, kan man önska sig något bättre? Efter prisutdelningen tillkom Bosse Broberg och Egil Johansen och det blev jazz så salen gungade, det blev många extranummer och ingen ville gå därifrån, det var helt oförglömligt. Nordiska Muséet. På något vis ville jag tacka dem som givit mej priset och eftersom jag fått frågor om flera fibrer än lin som jag inte haft svar på så var det dags att söka vidare. Jag ringde Nordiska Muséet och frågade Sofia Danielson om vi kunde få komma in och se vad muséet hade om lin och nässlor och fler fibrer och vad som fanns tillgängligt att veta. Hon svarade att våra frågor hade inte ställts förut och de kunde alla vara rubriker på doktorsavhandlingar men hon skulle leta upp det som fanns. Sen gjorde hon en heltäckande utställning bara för oss med litteratur, föremål, kända och okända fibrer, skrönor och tips för oss att gå vidare. Vi var många, alla linberedarna kom, och vi fick gå in bakvägen, det var efter stängningsdags och ett helt rum var tillägnat oss. Vi skrev och noterade, någon tyckte att det var magert om näslor. Jaa mer finns inte, det har faktiskt inte gjorts så mycket med och av nässlor i tid som någon kan minnas. Själv var jag imponerad av den omsorg Sofia Danielsson lagt ner inför det här besöket och allt hon dukat upp åt oss. Njursta – Prästgårdsmarken. Vid Njursta hade jag hyrt en gammal stuga av kommunen, utan vatten och avlopp och med eldningsförbud, för mitt vävande. Lasse och jag hade grävt och vänt en gräsyta så att den skulle kunna användas för linsådd. Nästa grupp linodlare ett tjugotal personer sådde där och nu hade jag fått med Berit Hertzberg och Länshemslöjdskonsulen Eva Andersson. Det var deras första möte med lin hela vägen från frö till fiber. Berit hade tidigare fått mej att sitta och spinna under tre julmarknadesveckor på Skansen och Eva fick mej att spinna på Sigtuna marknad och båda kom att bli mina uppdragsgivare för åratal framöver. Samling vid Njursta. Vi fick en rejäl skörd och det gick åt flera kvällar för att rycka allt linet. Edssjön låg ett stenkast från fartsubron och intill en gammal brygga försökte vi lägga ut lin till vattenrötning för att kunna jämföra med det landrötade men vi var ute för sent och vattnet hade blivit för kallt, rötningen kom aldrig igång. Så vi fick landröta igen, det kan ta tid men brukar inte misslyckas. Vid ett av beredningstillfällena använde vi en jordkällare med betongväggar och tak som bastu och där hade vi satt in ett bastuaggregat och med det höll vi linet torrt för bråkning. Det gick utmärkt och vi prisade oss lyckliga tills några linstrån virvlade upp på aggregatet vid en hämtning och blixtsnabbt tog det eld i hela utrymmet. Det var vad som skedde då och då även förr, därför fick linbastun ligga en bit utanför bebyggelsen. Det blev en väldig hetta men elden höll sej inom betongskalet. Sigrid med rötter i Dalarna hade hittat gammalt lin på en loge under höet, när de rensade i en lada. Ingen visste hur gammalt det var. Var det rötat eller inte? Kunde man röta det nu? Linet var brunrött i färgen och jag tyckte att svaret fanns om vi prövade. Så vi la ut Sigrids lin på tomten vid Njursta och en del av stråna var redan sköra men en tredjedel gick senare att bråka och spinna ett brunaktigt garn av. Rågvakt. En dag ringde en ung man Göran Gunér filmare, han ville komma med Göran Bohman till Väsby och prata med några av oss spinnerskor. Han hade fått min adress av Länshemslöjden. Marianne Fischer, Inga-Lill Ingebo och Ann-Mari Wallgren och jag väntade en eftermiddag i min hyrda stuga vid Njursta. De två killarna kom med tårta och berättade att de skulle göra film av Moa Martissons roman Rågvakt och de undrade om vi kunde ställa upp med redskap och folk och det handlade om pigor som spann. Vi kände ju inte varandra innan så det blev mycket prat och då vi skildes bad de att få höra av sej om hur de tänkt sej fortsättningen. Efter en tid meddelade de att de ville ha de tre pigorna jag sammankallat och redskapen men de ville inte ha med mej. Jag hade nog också sett fram emot en filmupplevelse och inte bara vara någon sorts kopplare. Man hade sagt att jag var för speciell och därför inte lämplig. Jag tror jag vet vad som störde. Då vi satt i stugan klämde killarna fram efter mycket hummande att i några scener skulle pigorna stå och tvätta sej med bar överkropp och inte med ryggen åt kameran. Jag ifrågasatte nakenheten, de kom ju till oss för att vi kunde spinna? Jag tror de vädrade bekymmer med mej, var nog oroliga att jag skulle lägga mej i deras visioner. De tre andra pigorna fick i alla fall vara med om en minnesvärd filminspelning och filmen visades i TV på julafton 1974. De tre spinnande pigorna. Kolonilott vid Sanda. En av de hängivna, Inga-Lill hade hört att en kolonilott vid Sanda var ledig och eftersom linet utarmar jorden, blir det bäst om man inte återkommer på samma yta så snart och en ny plats var välkommen för nästa års sådd. Som vanligt var vi ett tjugotal personer som gjorde iordning ytan och hård lerjord även denna gång. Vi var också intresserade av hampa som fiberplanta och jag hade inköpt ett paket hampfrö för fåglar. Linet växte men lite ojämnt, hampfröna däremot tog fart och drog iväg. Ungefär vart tionde frö grodde men desto bättre, det blev som en skog av unga gröna träd och i samma veva fick vi veta att det var helt förbjudet att odla hampa. Hm. Det var kanske bäst att ta bort hampan innan någon förstod vad vi hade på gång. En kväll var vi en liten skara som kämpade med att lyfta plantorna, de var två meter höga och grova och vi drog och drog. Vi blev alldeles kladdiga om händerna och kläderna och det doftade jättegott om dem och kanske blev vi höga av hasch men vi fick omkull plantorna. Vi delade upp dem på deltagarna och vi fick gå hem och röta dem på våra egna gräsmattor. Det tog lång tid att få dem rötade men de hade mängder av fibrer, grova och inte i närheten av linets smidighet, så hampan var inte lockande att försöka med igen. Bögs gård, Sollentuna. Vuxenskolan i Sollentuna ville ha en kurs i linodling med påföljande spånadskurs och engagerade mej för detta. De hade ordnat så vi hade mark att så lin på och de hade även samlat ihop flera spinnrockar, så allt det tidskrävande förarbetet var gjort och det var svårt att säja nej. Marken som skulle besås var ett hörn på en jätteåker på krönet av sorts högplatå, genomblåst av alla vindar, inget lä någonstans i sikte och en hård ljusgrå cementartad lera. Vi gjorde vad vi kunde för att den skulle bli mottaglig för linfrön. Våren och sommaren blev torr och het, linet blev knappt knähögt ocg som tur var hade jag gott om reservlin för att visa hur det också kunde bli och deltagarna tyckte ändå att det var roligt. Var vi rötade den här gången har glidit undan, det kan ha varit på Hembygdsgården i Sollentuna för det var där vi senare stod och beredde linet. Där fanns redan en del linredskap, jag behövde bara ta med skäkteträn, häcklor och tre bråkar. Sen spann vi både lin och ull och i Vuxenskolans egen lokal men någon mer odling tror jag inte att det blev, jag var inte hemma i Sollentuna nog att leta upp ett bra ställe att odla på och jag hade inte lyckats få Sollentunaborna upprymda nog att bli självgående med linet. Efter alla linsådder med många deltagare insåg jag att det inte räckte med god vilja och glad entusiasm, det räckte långt, men en god jordmån för linet var en viktig förutsättning för att ge rättvisa åt alla ansträngningar. Det lin jag samlat på mej och som jag själv aldrig hann med att spinna och göra något av, räckte bra att ha som demonstrationsmaterial på spånadskurser och att låta de spinnande även pröva på att ta fram fibrer ur. Spinnkurserna blev bara fler och fler. Mina spinnrockar hade blivit 7 och ofta hade deltagare med sej en egen. Jag blev bra på att få spinnrockarna att fungera, så att alla kunde göra sitt garn och jag hittade olika sätt att släppa in den nya kunskapen till vuxna människor. Det är inte helt lätt att plötsligt identifiera och kontrollera alla de olika mekaniska krafter som uppträder samtidigt, då man spinner garn med eller utan spinnrock.

Caféet öppet lö-sö året runt